Sottungsby

Guidad promenad i Sottungsby hölls söndag 17.9.2017 kl. 15:00 med guidning av Göran Härmälä. Scrolla längre ner för den mer ingående promenadbeskrivningen från september 2020!

Ca 4,5 km och ungefär 3 h.

Varierande terräng, ställvis krävande skogsstig med höjdskillnader. Träffen var på parkeringsplatsen vid Flatbergsvägen, Vanda. Deltagarna uppmuntrades att ta med eget kaffe i en termos och lite smörgås, för lätt  picknick uppe på Högberget.

Färden gick ner för Grotensbacken förbi de fyra Nygårdarna, längs den slingrande byvägen genom Kullobacka. Avstickare till Kuppis och brandstationerna.

Det var skördetider och de olika skedena i jordbruket kunde ses längsmed vägen. När vi närmade oss Bisa kunde vi få se både kor och får. Hästarna mötte vi ju redan tidigare. Från kalkgruvan med de gamla ugnarna hoppade vi in på naturstigen och terrängen blev krävande.

Efter att vi klättrat ner i den djupa Skoängsdalen med sin naturäng bar det uppåt en lång bit till Högberget. Här var det dags att njuta av utsikten och äta sin vägkost. De djärva kunde hoppa över ravinen till den yttersta toppen på kanten.

Brant blev det igen då vi tog oss ner för andra sidan, vi tog det försiktigt. Före cirkeln var  sluten passerade vi Trollberga traktormuseum, där den som ville kunde ta sig en titt på de fina samlingarna.

I samarbete med Göran Härmälä och Trollberga traktor- och lantbruksmuseum

100 km svenska stigar

100 km svenska stigar var ett jubileumsårsprojekt år 2017. I samarbete med medlemsföreningarna och lokala eldsjälar, producerade NoS 18 olika stigar av svenskt intresse. Stigarna med material hittas på nos.fi/stadsstigar och ingår som följetong i infotidningen sedan 2017.

Sottungsby promenad

Guidning av Göran Härmälä, text av Katja Salojärvi

Vi träffades 23.9.2020 vid gamla brandkårslidret, nymålat och fint. I det vackert böljande landskapet är det svårt att tänka sig att vi befinner oss i en av Finlands största städer! 

Bakom en stilig granhäck reser sig ett vackert gult hus. Det är huvudbyggnaden på Kuppis gård, Görans hem sedan 1977. De äldsta delarna av huset lär vara från 1700-talet, men det är förstorat, bl.a. med salen någon gång under 1880-talet, och är nu en ståtlig byggnad. Liksom på många gårdar, har huset antagligen haft pärttak i tiderna. Pärttaken har tagits ner och lagts om i snitt vart tjugonde år, och då har det också varit praktiskt att bygga till eller bygga om, ifall det behövts.

Till husets historia hör bl.a. flera märken av pärtor som brunnit i väggarna innan andra belysningsformer kom till. Vissa märken är svartnade ända in i vägen, så det är väl närmast ett under att hela huset inte brunnit, säger Göran. Till husets egenheter hör också att det mesta på huset lutar: väggarna lutar lite utåt, och gavelfönstret kunde inte sättas in rakt, för då hade det sett alldeles snett ut: det fick sättas in enligt väggens alla lutningar. Inte heller taket på den långa ladan på gården är alldeles rakt, berättar Göran. För att det ska se rakt ut, bör det enligt Görans svärfar ha en kutrygg som höjer sig exakt en cm på 5 m. Det lär vara samma sak med grekiska tempel: för att de ska se raka ut, måste pelarna luta en aning utåt, och takåsen vara en aning kutryggig.

Här har förr funnits en hel del djur, både kor och hästar, numera är det få gårdar som har det längre. De sista hästarna for från Kuppis 2017, korna redan tidigare. Vilddjur finns de däremot en hel del, eftersom nationalparksområdet Sibbo storskog sträcker sig ända fram till Sottungsby. De djur som kommer vandrande norrifrån brukar sedan följa dalsänkan i Sottungsby, innan de beger sig tillbaka in i skogen. Göran berättar att han en gång själv träffat på en varg. De var för några år sedan, då Bisa gård hade får. Göran var ute och jobbade på åkern, i vargtimmen som han själv säger, då vargen kom travande, tydligt med sikte inställt på fårhagen. Göran hoppade ur traktorn, dock med ett avstånd till tryggheten i traktorhytten som han räknade med att klara på kortare tid än vargen, och gick ut och talade vargen tillrätta: Du stannar där nu! Och Bisafåren lämnar du ifred! Såpass spännande lär det ha varit, då vargen såg honom i ögonen, att han nog säger sig ha känt vargfrossan, kalla kårar längs ryggraden! Fart blev det på den annars morgonsömniga Bisabonden också, då Göran ringde honom att vargen närmar sig fårhagen. Bevisligen kan man, även i Vanda, en tidig morgon få se en bonde i kalsonger med älgstudsare i handen vakta sina djur!

Göran pekar ut de olika gårdarna man kunde se från backen, och berättar bl.a. att de låglänta åkrarna omkring oss verkligen är just det: de ligger bara 5 m ovanför havsytan. Och svämmar följaktligen ofta över om de regnar mycket. En förkastningsdal, har Görans geologvän berättat. Nere i Östersundom är bäcken invallad för att skydda Husö odlingar.

Lingonbacka hör till de nyare gårdarna, som kommit till efter kriget då Karelarna bosattes. Bakom Lingonbacka syns Tyskas dit Kyrkslättfamiljen Wohlman flyttade då ryssarna tog Porkkala. Huotaris nya gård Pihlajamäki skymtas bakom Myrbacka. Myrbacka gård är ett gammalt militärboställe, där det också ha filmats en del, bl.a. Tulemme taas. Tyskas och Bisa är numera de enda aktiva gårdarna.

Det står också en båt på Kuppis gårdsplan. Göran berättar att Hanaböle träsk länge hörde delvis till byn, men Vanda stad tvångsinlöste det för tre år sedan. Innan sjön övergick till staden, medverkade Göran i en liten film där det ingick att han fiskade i sjön ”liksom Sottungsby bönderna gjort sedan urminnes tid”. För effektens skull hade han köpt några fiskar i butiken, sytt ihop dem och satt dem i nätet. Till allas förvåning visade det sig dock, att en alldeles livslevande jätteabborre också hade fastnat i nätet! Den vändes sedan mot kameran… Den här filmen användes sedan på inlösningsförrättningen. Inte hjälpte det, staden tog vattnen ändå.

Göran visar också sågen han har på gården, en genial konstruktion med en motorsåg på skena, som man alltså kan såga brädor med. Det har Göran gjort också, och har ett fint lager med bl.a. stiliga golvbrädor ordentligt staplade på gården. I hörnet av tomten står också byns äldsta butik, ett fint litet hus som dock är i visst behov av renovering. Till FBK:s 100-årsfest nästa år borde den dock komma i skick, säger Göran. Att måla på talko är iofs inget nytt: sädesmagasinen vid kyrkan och det gamla brandkårslidret hör till de senaste projekten.

En vacker liten bäck slingrar sig genom byn. Krabbäcken, heter den, och lär i tiden ha varit verkligen kräftrik!

Då vi kommer till Nygård blir gårdsnamnen svåra att hålla reda på: det finns nämligen fyra gårdar med det namnet! Två heter Nygårds med s på slutet. Varför vet Göran inte. På Nygårds idkas numera restaurangverksamhet av en grynder, muttrar Göran, som köpt in sig i byn. Byborna är inte så glada över det, trots att man i tiden lyckades hindra att planerna på samma företagares slalombacke vid Högberget blev verklighet. Då restaurangen invigdes, berättar Göran, skulle stadens högdjur komma på besök. De två betonggrisarna som ska hindra felparkering, formade som vackra små grisar, hade en konstnärligt lagd granne gått och målat namn på: restaurangägarens och hans frus, i vackra snirkliga bokstäver… Stadens PR-avdelning hann dock vända grisarna med texten mot väggen innan journalisterna kom.

Byggnadsnämnden kom en gång på besök, och frågade Göran om några byggtält på gården. Gryndern har klagat, tänkte Göran, och sa rakt ut åt byggnadsnämndens personal som det var: ”Nu har ni varit och sett på den fina gården, där det inget liv finns. Den gården är som en målad, tom gammal hora – den må se fin ut, men det finns inget liv i den! Allt på den gården är gjort med de maskiner som finns här!” Efter det lär byggnadstillsynen ha lämnat honom i fred…

Kontroverserna med ”Gryndern”, som Göran kallar sin granne, inkluderar en historia om det gamla brandkårslidret. Byborna hade redan renoverat det en gång, efter att det förfallit rätt illa. Det stod på den mark som gryndern köpt, och han lär ha sagt åt byborna att de får sälja det åt honom för en euro, eller föra bort det. Då trodde han inte att vi är så tokiga här i byn, myser Göran, och berättar att byborna fick hjälp från högre ort. Dåvarande kyrkoherden Ilkka Turkka välsignade huset, hela talkogänget och projektet, och den vintern blev osedvanligt snörik. Byborna byggde en snöväg, dunkade upp lidret, lyfte ner tornet, lyfte ellinjer ur vägen, och lyckades efter flera smått otroliga vändningar och spännande perioder med alternerande töväder och hård kyla, med konststycket att flytta det fina lilla lidret till sin nuvarande plats.  

Vi går också förbi det fina Kullobacka, som var skådespelaren Algot Böstmans hem. Därifrån tar vi en genväg och kommer till Skoängshalsen. Skoängshalsen, med höga sluttningar på båda sidor, är det smalaste stället Sottungsbydalen. Åkern vi går längs med har Göran någon gång odlat. I dalgången bildas virvelvindar, och när man tröskar blir det ibland fullt av gyllene agnar i luften så man är som i ett guldglitter, berättar Göran.

Kalkgruvan ligger lite längre bort. Där brukade barnen åka skridsko på vintrarna, och enligt sägnen hittades en av ortens krigsfångar en vinter uppstickande ur isen… I övrigt har de krigsfångar som kom till Sottungsby nog varit ganska väl emottagna och tydligen rätt beskedliga. Kauko Huotari, som kom från Karelen, har berättat för Göran att när han var 11 år, sattes han att föra krigsfångar till gårdarna i sin hemby, fem stycken. Han hade ett gevär som var lika långt som han själv, och marscherade myndigt med fångarna. Då han avlevererat de fyra första skulle han sedan hem med den sista. Då hade fången tagit geväret ifrån honom, visat honom hur man använde det, och sedan hade de tillsammans skjutit prick på grantopparna innan de marscherade hem till Huotaris i gott samförstånd. 

På väg upp på Högberget ligger ett stiligt flyttblock, och runt omkring det lite mindre stenar. Här stannar Göran och berättar, att dessa stenar, samt granitblocken som legat i åkern, varit mycket värdefulla som byggmaterial. Själva berget är nämligen så söndersprucket att det varit svårt att få bra stenar från det. Och sten är det ju mycket som byggts av: husgrunderna, finare lagårdar, för att inte tala om broar och rentav hus inne i stan. Skickliga stenkarlar har bott i byn också, och de har byggt mångt och mycket i området.

Bland historierna om hästkarlarna i gångna generationer, berättar Göran om hur den ryska kontrollkomissionen drogs vid näsan. Den var och synade garnisonens hästar för att beslagta en del, och kom till ett av de större stallen. Vid en av spiltorna hängde en stor lapp, där det stod ”Varokaa, tämä hevonen potkii!”. Ryssarna frågade vad som stod på lappen, och en av de kluriga hästkarlarna översatte till ”Överstens häst, ryktas ordentligt!”. Naturligtvis krävde de ryska tjänstemännen att få just den hästen med sig, och efter mycket knotande, ojande och vojande fick de det…

Vi klättrar vidare upp på toppen av Högberget, och ut på en klippa från vilken man ser hela Sottungsby. För några år sedan, då Göran var fullmäktigeledamot, blev det en kontrovers kring musikinstitutet med stadsdirektören. Då ville Göran reda ut saken med direktören uppe på Högberget, men stadsdirektören avböjde. Senare på hösten tog han dock igen kontakt om saken, och då klättrade de upp tillsammans – dock inte ända ut på utkiksklippan Göran tar oss till. Dit måste man hoppa, eller klättra över, en rätt djup skreva i berget, och det blev för mycket för stadsdirektören i tiderna. 

På andra sidan dalen ser vi Kyrkberget. Där ligger nog ingen kyrka, och har veterligen aldrig gjort det heller. I folkmun kallas det Stjitoklimpen, och lär fått namn efter sin form. På stadskansliet har de tydligen föredragit att se en kyrka i den lilla toppen. Översättningarna lär inte heller alla gånger ha gått så lätt. Horskärr uttalas som å, och med korta vokaler, men på staden översatte de till Huorasuo… det har dock eventuellt korrigerats sedermera.

Göran berättar också om ett litet berg någonstans mitt bland de fina husen i Landbo, som på de gamla kartorna av de ryska kartritarna döpts till Majahuj. Ingen av ortsborna har haft en susning om vad det betyder, tills någon gift sig med en ryska. Då hon tillfrågats, lär hon ha blivit eldröd och inte berättat förrän ca två år senare: det kan översättas ungefär till ”min maffiga grej”. Ja, de lär ju ha haft tråkigt, kartritarna, då de traskat omkring i ur och skur, och behövt hitta på lite roligheter åt sig!

Vi går vidare upp till Högbergets högsta punkt. Här står ett picknikbord och ett antal vägskyltar, och lite vidare ett litet stenkummel. Ungefär vid picknikbordet syns spår i berget: här stod i tiderna ett luftbevakningstorn, där Ruth Asplund som ung Lotta hållit utkik. Såg hon bombplan, fick hon springa ner till närmaste hus och ringa, och som vi kan konstatera, är det nog ett rätt vådligt företag att ta sig ner snabbt från detta berg! Nu lär det ska planeras ett utsiktstorn på berget, och utsikten är nog sannerligen sevärd, också utan torn.

Bronsåldersgraven

Nedanför Högberget, på dess nordöstra sida, ligger två bronsåldersgravar. Göran berättar att han i tiderna frågat sina grannar, hur det kommer sig att de mera liknar två kammar på var sin sida av en grop, och lär ha fått undvikande svar i stil med att de nog sett ut sådär länge. Själv misstänker han att frestelsen att leta efter skatter blivit någon övermäktig. För skatter har hittats i byn, också om de är av annat slag: En av ortsborna lär nämligen i tiderna ha hittat en stenåldersyxa i sin åker. Praktiskt lagd av sig, satte han skaft på den, och yxan förekom här och där, ända tills den var med i en pjäs om brandkårsverksamhet genom tiderna. Kort därefter hörde museiverket av sig, och meddelade att yxan bör lämnas åt dem. På den vägen är den, och lär kunna beskådas i nationalmuseets samlingar.

Vi kommer ner från berget på Trollbergas sida, och beundrar det fina traktor- och lantbruksmuseet med värdinnans hörna, Ruth och Lars Asplunds livsverk. Nu är museet stängt, men vi hoppas på att det ska kunna vara öppet igen nästa sommar! Det är fortfarande Asplunds som upprätthåller museet, men en yngre generation. Flera Asplundar bor också i de närliggande husen. Göran säger, bara halvt på skämt, att egentligen ska man nog heta Asplund eller Helenius för att vara riktig Sottungsbybo.

Bland sevärdheterna i Sottungsby finns också rätt unika växter. Finlands enda orkidé, Jungfru Maria nycklar, växer en liten bit ifrån vägen till den allmänna parkeringsplatsen. Dessutom finns det en gammal humlestam i byn, där som den gemensamma humlelunden vuxit. Byborna är stolta över sin humle, som går tillbaks till svenska tiden, åtminstone. Dryckesförädlingen i byn använder också annat: den lokala johannesörtens knoppar förädlas här till Hircum Pircum, enligt utsago uppskattat på akademiska fester.

Flickorna i byn

Gamla fru Heinonen jobbade som 16-årig flicka i kantinen i kasernen som sedermera blev busstation vid kampen. Hon måtte ha gjort stort intryck på de ryska kosackerna, för hennes dotter har berättat om hur de red ända ut till Sottungsby för att hälsa på henne, och säkert velat imponera lite också: de hade nämligen ridit genom byn stående över två hästar!

Tyskas värdinna, hemma från Degerby, lär ha varit nära att bli skjuten under inbördeskriget, men i sista stund räddad av en man som sagt att henne skjuter vi inte, i den gården har han alltid fått kaffe och blivit hyggligt behandlad. Tyskas värdinna var nog sedermera mera höger, medan hon räknade Heinonen, som serverat kosacker, som röd – så när deras katter rök ihop var det alltså fråga om stora principiella saker!

Sottungsby och Sveaborg

Sottungsby lär också ha varit den byn som försett Sveaborgs garnison med hö och annat. På vintrarna gick det lätt att ta sig över isarna med häst och släde, och då latrinerna på Sveaborg tömdes, nyttjades gödseln sedan på Sottungsbys åkrar. Också från stan hämtades avfallet ut till ”landet”, och eftersom det mesta på den tiden var bioavfall spriddes det ofta ut som gödsel på åkrarna. Så på åkrarna har det gått att hitta allt möjligt från skosulor till smycken. De gårdar som haft grisar, vet också berätta att på den tiden man hämtade rester från restaurangerna i stan, kunde det i köksavfallet hittades silvergafflar och andra bestick.

På en hektar finns 40 km fåror dessutom går man tomt i ändorna, så plöjer man en ha med häst, går man ca 50 km. Lerjord, som jordmånen är i Sottungsby, lär man plöja ca ½ ha per dag med häst. Drängen Eero plöjde åt flera gårdar, sammanlagt 15 ha, så han gick 750 km längs åkerfårorna varje höst. På våren harvade han samma åkrar. Så nog fick folk vardagsmotion, minsann! Men så åldrades man också tidigt. Inne på svunna tider morrar Göran så smått över vägbelysningen, som han i tiderna lär ha kämpat emot. Nu är den i varje fall här, så man ser inte norrskenet längre. Och fort körs det, trots hastighetsmätaren som staden satt upp.

Då vi går tillbaks genom byn berättar Göran om Påwals i Brutuby, som är ett stockhus från 1700-talet. De måtte ha haft en praktisk inställning, då huset består av två lika stora delar som går att ta isär: vid arvsskifte går det att ta halva huset var!

Vår promenad i Sottungsby närmar sig slutet, och tur är det för det börjar vara rejält mörkt. Och här märks mörkret tydligt, trots gatubelysningen. Stämningen andas definitivt mer landsbygd än en av Finlands största städer!

För den som inte redan känner till Sottungsby rekommenderas definitivt ett besök, men Göran har en bestämd hälsning: Välkomna, men lämna bilen på den markerade parkeringsplatsen vid Flatbergsvägen och inte längs vägkanten eller på någons privata gård! Byborna är hjärtligt trötta på oaktsamma besökare som täpper till deras infarter.