Sillböle järngruvor

Ca ½ km, ca 1 h.

Start vid Gruvvägen 8, Gruvsta, Vanda, promenad ca 500 m (parkering i närheten till fd Gruvsta kyrka).

Promenaden gick längs naturstigar och sandväg.

SILLBÖLE JÄRNGRUVA                                       

Text: Astrid Nurmivaara

[Ladda ned som pdf]

Lyssna på guidning:

Röst 1Röst 6Röst 11
Röst 2Röst 7Röst 12
Röst 3Röst 8Röst 13
Röst 4Röst 9Röst 14
Röst 5Röst 10Röst 15

Bild: Skyltning i Gruvsta  ©Jukka Nurmivaara

Sillböle järngruva låg  ursprungligen på Sillböle rusthålls mark
 i den medeltida byn Kårböle (1417).
Gruvområdet omfattar ca 3 ha. Gruvområdet är skyddsmärkt enligt lagen över fornminnen, vilket betyder att man ej får gräva på området, täcka gruvorna, bortföra något från området  eller åsamka annan skada.
Området ligger  på privat mark, men ägarna har givit sin tillåtelse för intresserade att besöka gruvområdet. Vänligen bidra till att hålla området prydligt.

Bild:  Gruvområdet ©Astrid Nurmivaara

På området finns 12 öppna dagbrott och  4-5 mera eller mindre fyllda gruvor. 
Vanda stad har låtit uppföra staket av grova pålar kring gruvschakten på 1970-talet, men det lönar sig ändå att röra sig försiktigt också utanför de ingärdade gruvorna.
Sillböle gruva har gett stadsdelen Gruvsta (på finska  Kaivoksela ) i Vanda dess namn.

Bild: Magnus Linder 1709-1799


Sillböle järngruva upptäcktes år 1744 av bergmästaren Magnus Linder
och området har också kallats Lindersberg.

Bild:  Linders gruvan  ©Anna Nurmivaara


 Transporten av tackjärn och järnmalm från Sverige var lång och järn behövdes  till bruken i Pernå, Svartå och Fagerrvik.
Under åren 1744-1788 bröts  48.993 skeppspund dvs ca 832ton,
 järnmalm  ur gruvorna med namnen Lilla och Stora Bergmästargruvan, Nya gruvan, Sluttande gruvan, Långa gruvan, Strömgruvan och Smedsgruvan.
 Från Sillböle järngruvan transporterades malmen med häst och släde vintertid till hamnen i Munksnäs och under den isfria tiden med skepp till bruken.

Bild: Smedsgruvan ©Anna Nurmivaara

Hur kunde man bryta malm på 1700-talet ? Tillmakning  brukades dvs man eldade berget i 8-10 timmar så att malmen blev spröd och kunde brytas loss med järnspett
och hackor ( syns i den runda formen av berget)
På 1800-talet började man  borra i berget  och  malmen sprängdes loss, i början med krut, senare med nitroglycerin  och dynamit av olika slag ( borrmärken kan ses i berget) .

Bruken i Svearikets östra rikshalva hade ändå huvudsakligen fått råvaran från gruvorna i Sverige, men autonomins tidevarv förändrade situationen. Gruvindustrin blev tvungen att tänka om och den tidigare bergmästaren Carl Lundström undersökte de gamla malmområdena. Då staten ej visade intresse inmutade Lundström själv i eget namn Sillböle gruvan år 1823. Han utförde provbrytning av malm och hittade en ny förekomst ” Lundströms gruvan ” som på 1820-talet bröts till ett djup på 68 fot.

Om 68 fot är ca 20 meter hur kunde man få upp järnmalmen utan hissar och maskiner? Och hur kom man ner i gruvan?

Bild:  Modellgenomskärning av gruva , Henrik Ström, Sala silvergruva, Sverige ©Jukka Nurmivaara


Stegar i olika etage ledde ner i gruvorna och med hästvandringar kunde malmen hissas upp.


Staten övertog verksamheten vid Sillböle gruvan år 1825. Malmens goda järnhalt på 60 %  var den bästa i hela landet och gruvdriften försåg en masugns behov av järnmalm. Malmbrytningen fortsatte till år 1830 i statens regi och 15.500 skeppspund järnmalm bröts från gruvan.Det mesta transporterades till den statligt ägda masugnen Leineberg i Ulfsby.

Bild: Leinebergs masugn


Staten avstod hela gruvverksamheten och ordförande för senatens ekonomidepartement A.H.Falck köpte Leinebergs bruk och i den affären ingick ¼ av Sillböle gruva. Den resterande delen auktionerades ut och det högsta budet gavs av Falck som tillsammans med  Fiskars brukspatronen John Julin och bergmästare Gustaf Idestam till lika stora andelar kom att överta Sillböle gruva till ett förmånligt pris på 4.570 rubelsedlar. I den affären ingick förutom gruvorna,  alla byggnaderna och lösöret, även 1800 skeppspund bruten järnmalm.


Den största driften ägde rum under 1830- och 1840-talen och malm bröts av ett
40-tal män ur de redan tidigare utnyttjade gruvorna Bergmästargruvan, Långa gruvan, Sluttande gruvan och Lindersgruvan. År 1845 utgjorde 7.000 skeppspund malm från Sillböle gruvan 1/5 av hela landets järnmalmsproduktion.


Tvisten mellan brukspatronen A.H. Falck och den svenska kaptenen friherre Carl Johan Fleetwood gällde varphögarna. Fleetwood hade sorterat varphögarna, vilket gjordes när malmförekomsterna hade börjat sina, och levererat 4.500 skeppspund järnmalm. Han beskylldes dock för att inte ha levererat sådan malm som innehöll
 40 % järn såsom avtalet från år 1843 gjorde gällande. Gruvbolaget förlorade den
5 år långa tvisten och måste till slut ersätta Fleetwood för malmen.
 

Bild Varphög dvs malm som inte användes då ”bättre” malm  fanns till förfogande
 ©Anna Nurmivaara

Från varphögarna har man senare kunnat finna ett trettiotal olika mineraler
 bl.a muskovit, vismut, klorit.

Gruvdriften avtynade på 1850-talet och avslutades helt år 1866. Gruvsmedsmästaren J.L.Wadman var den sista som ledde verksamheten och när han dog övertogs gruvan av änkan Aurora Wadman som inte längre drev gruvverksamhet. Enligt sakkunniga avslutades verksamheten främst pga av den ekonomiska recensionen och den allt större importen av järnmalm och inte pga av att järnmalmen skulle ha tagit slut.
 

Den nuvarande ägarsläkten Juslin övertog Grufva gård och gruvområdet år 1884.
Karaktärsbyggnaden är från 1897, ladugården från 1902 och de till gården flyttade bodarna från slutet av 1800-talet.

Bild Gårdsbyggnader på Grufva gård med stadsdelen Myrbacka i bakgrunden ©Astrid Nurmivaara

Från gruvdriftens tidsepoker finns ej byggnader eller lösöre bevarat.
Området och gruvorna kan ändå via ytterligare forskning och utgrävningar avslöja mycket om livet och verksamheten under gruvdriften.

Bild  Hacka och kärra, muséet invid Sala silvergruva i Sverige ©Jukka Nurmivaara

Bild Guidning vid gruvorna 13.5.2017  ©Jukka Nurmivaara