Brobacka

Guidad promenad onsdag 16.8.2017 kl. 18:00-ca 20:30. I samarbete med Helsinge Kyrkoby Ungdomsförening  (Magnus Björkvall, Gunnar Weckström och Vidar Björkroth)

Brobacka promenad är ca 5 km lång och går längs promenadvägar och gator. Rutten kan med fördel även cyklas. Guidningen gjordes av Magnus Björkvall, och är utskriven från ljudfilerna av Ted Svensson. Se promenaden på kartan!

Introduktion vid bron över Kervo å

Brobacka tillhörde förut gamla Helsinge. Det finns uppgifter om att området var bebott redan på 1200-talet. Långt innan Helsingfors grundades var Helsinge och kyrkobyn Finlands nav och en del kyrkobybor skulle nog påstå att så fortfarande är fallet. En anledning till att kyrbobyn blev en sådan central punkt är att den ligger mitt över kungsvägen som gick från Åbo till Viborg och vidare till Ryssland. Även den dåtida Tavastvägen, vägen till Tavastehus från Helsingfors, gick genom byn. Dessa vägar korsades just vid kyrkan. Således ledde alla vägar till Helsinge kyrkoby, enligt guiden och tillika kyrkobyinfödingen Magnus Björkvall.

Omkring oss är ett gammalt jordbruksområde. Här finns plan och bördig mark och här fanns många stora och mindre gårdar där man bedrev jordbruk och födde upp boskap. Efter den stora inkorporeringen 1946 förlorade Helsinge jättestora områden till Helsingfors, bland andra området där vi just nu står.

1. Bron

Över den här bron som är byggd på slutet av 1800-talet gick vägen till Helsingfors via Malm och Vik. Om man skulle till stan på den tiden så var det här huvudvägen dit, längs Kyrkobyvägen och ner. Man vet inte exakt när bron är byggd då man enligt Magnus troligen inte lyckats med DNA-prov på stenarna i den, men nån gång mellan 1860-1880 tror man att den är uppförd. Den renoverades 1991 då den var i dåligt skick och nu är den i riktigt fint skick men i bruk endast för gång och cykeltrafik.

2. Pälsfabriken

På östsidan bron ligger byggnaden som tidigare var pälsfabriken Turkisteollisuus. Det var en stor fabrik och enligt den tidens fabriksanda gick avloppsrören från processerna rakt ut i ån utan kontroll eller rening. Lite ovanför låg det tidigare också ett gästgiveri som var viktigt för de som då for med häst och kärra. Gästgiverierna gav möjlighet till övernattning och mat för resenärerna och utfodring av hästarna. Gästgiveriet, ett av många i trakten, revs nån gång på 50-talet och nu finns det fabriksbyggnader på platsen istället.

3. Siltamäen palvelutalo – ”Fatigården”

Den vackra röda gamla huvudbyggnaden härstammar från 1888, och kommunalhemmet, som det officiellt hette, har i tiderna varit nästan självförsörjande, med odlingar, husdjur, sjukstuga, bakstuga, tvättstuga och så vidare. Huset är fortfarande i motsvarande bruk, och utgör en oas för av samhället kantstötta individer. De många uthusens funktion har ändrats genom tiderna, men fortfarande brukar det om somrarna synas både höns och får på gården.

Det gula stenhuset ett stenkast ifrån byggdes ursprungligen till mentalsjukhus i anslutning till kommunalhemmet, sedermera inhystes där också ett barnhem och nyligen är den såld och ombyggd till bostäder.

4. Bollbacka gård

Vi kommer fram till tomten där Bollbacka gårds karaktärsbyggnad står. Dold bakom en mäktig och prydlig granhäck står huset omringat av äppelträd. Vår guide Magnus hävdar att var och varannan säkerligen pallat åtskilliga äpplen där men är snabb att fria sig själv från anklagelsen med alibit ”vi hade ju egna äpplen”. Till Bollbacka gård hörde förr i tiden ca 50 hektar mark, mest åkrar. Det fanns ängar med kossor och Magnus påminner att det gällde att vara försiktig när man genade över ängarna så man inte trampade på ”minorna” som korna lagt ut.

5. Brobacka idrottspark

Promenaden går vidare längs Bollbackavägen och vi är snabbt framme i hörnet av Brobacka idrottspark. Vi får berättat för oss att området tidigare mestadels bestod av Bollbacka gårds åkrar men också Helsinge kyrkobys-, eller som Magnus säger ”byns”-, åkrar, varav en hel del fanns på denna sidan ån. ”Det var gårdsvis som man hade sina åkerplättar här. Numera finns det alltså en stor idrottspark här som flitigt används för allehanda idrottsaktiviteter. Fotbollsplaner erbjuder träningar, matcher och turneringar och det finns också tennisplaner och möjligheter att utöva en del friidrottsgrenar. Dessutom ligger en jättestor park i anslutning till idrottsparken där man kan skida i bra spår på vintern. Vi kommer att promenera förbi den senare.”

6. Brobacka nya bosättningsområde

Genom Stenbockens park kommer vi fram till ett bostadsområde med betongelementhus byggt mellan 1969-1974. Området, eller kvarteret byggdes upp som en helhet i denna arkitektoniska stil och är nu fredat eller under byggnadsskydd. Området är värdefullt på grund av att det är ovanligt enhetligt. Husen är mycket lika och byggda i två eller tre våningar. Bostäderna vid markytan har egen liten gård. På området finns omgärdade parkeringsområden och det går promenadstråk genom stadsdelen.

7. Transformator i rödtegel

Vi går vidare och genom tunneln under Skomakarbölevägen. När vi kommer ut ur tunneln ser vi till vänster en gammal transformatorstation i rött tegel. Vår guide berättar att den fyller 60 år (2017) och att den gått igenom renovering för att hållas i skick. Den är rätt fin för att vara en transformator, med japansk-inspirerad tegelsättning. Som en rolig anekdot avslöjas också att Magnus dotter varit mycket övertygande i att lura sin lillebror att deras morbror bodde i detta lilla ”tegelhus” och att brodern svårligen kunde acceptera att så inte var fallet när föräldrarna försökte bringa klarhet i fallet.

8. Björkvalls plantskola

I distriktet fanns förut många trädgårdsmästare men alla har tyvärr slutat med sina odlingar utom makarna Björkvall. Det är också på det viset att innestående år (2017) är det sista året även för Björkvalls plantskola. ”Barnen har egna karriärer och är inte intresserade att ta över så det kommer att bli omplanering av området här. Det ser nu inte alls likadant ut som det tidigare sett ut men man kan nog ändå ganska bra se hur det en gång sett ut i tiderna. Ännu ser det ganska snyggt ut här men man skäms nog att säga att det är ganska mycket ogräs men så är det nu bara” säger Magnus.

”Min farfar var också trädgårdsmästare och han startade den här plantskolan. Han var tidigare i Sverige och utbildade sig – bland annat som lärling i Bergianska trädgården. Någon gång under den ryska tiden flyttade han till Dalsbruk där han var överträdgårdsmästare på bruket. Så småningom kände han att han ändå ville grunda en egen firma, en egen trädgård, så han köpte ett område i Dickursby där dom sen bodde en sex-sju år. Men det var så lerig jord så han letade vidare och hittade sen det här stället. Här är det en alldeles ypperlig naturlig jordmån med en halvmeter mylla överst och sand under. Här är det ypperligt att odla växter och han hittade och köpte stället 1928 och sen dess har vi varit här och odlat. Här fanns då två stugor, varav en var grannens. Den egna stugan var liten, en våning och två rum men den byggdes snabbt ut och en våning byggdes ovanpå och när sen grannarna Heinonen dog så köpte han deras stuga och vad som hörde till den. Farfar var från Österbotten och det behövdes plats för släktingar som kom för att jobba som hjälpredor på plantskolan på somrarna. Farfar odlade perenner och det har vi gjort sen hela tiden. På den tiden sålde han åt torggummorna, han stod inte själv på torget och sålde utan sålde i parti till torggummorna, sen var det hemförsäljning härifrån också. Förstås under krigstiden odlade han mycket nyttoväxter, det behövdes på den tiden då allt var knapert. På sextiotalet började det komma plantbutiker runtomkring här i Storhelsingforsområdet och då började min far att sälja åt plantbutikerna i parti. Sen på sjuttiotalet slutade vi helt att sälja härifrån. Nog kom det väl nån gumma hit då och då men då fick vi säga att nej, vi har enbart partiförsäljning. Vi har då i dagens läge endast sålt till plantbutiker i Storhelsingforsområdet, kanske 80% av plantorna och sen resten till städer, kommuner, församlingar och grönanläggare. Vi har odlat lite olika från år till år men när vi var som störst så odlade vi en 120 000 perenner om året. Det mesta som vi odlat har varit ute på åkern – frilandsplantor som vi hållit på då vi har jättebra jord här och det har varit en konkurrenskraftig planta. De har varit stora och fina och kunderna har varit nöjda och på så vis har vi inte behövt konkurrera med priserna utan konkurrerat med kvaliteten. I dagens läge så odlar vi nästan alla perenner i krukor men som jag tidigare sa så har vi nu beslutat att avsluta den perenna odlingen då barnen inte kommer att ta över och området istället omplaneras och säljs men växthusen behåller vi nog. Lite måste man odla och vi har nog ännu beställningar men på friland blir det inte mer.”

Här blev det dags för bjudning på saft och kex av Bamse, Magnus hustru innan Magnus berättar vidare om trädgårdarna som funnits i området.

”Jag försökte komma ihåg hur många trädgårdar som finns eller funnits här i distriktet och jag kom upp till närmare fyrtio stycken som jag minns eller har hört talas om. Det här beror på att när järnvägen byggdes så tog man sand från Mosabacka, där det fanns riktigt fin sand i åsen, samma som här. Groparna som blev därefter använde man sen på trettiotalet till avstjälpningsplats för allt avfall från Helsingfors stad. Det var mest matrester, papper, porslin, silverskedar och vad det nu sen var och allt skeppades dit med tåg och därifrån fick sen trädgårdsmästarna gå och ta hur mycket de ville. Detta var ju ypperlig kompostjord och man for dit med häst och kärra och tog hela lasset med sig och sen skyffla man in kompostjorden i ”lavar” med lite mylla ovanpå. Förr odlade man mycket i lavar. Dessa lavar var täckta med glasrutor och höll därför värmen inne vilket gjorde att man kunde börja odla riktigt tidigt på våren med grönsaker och alla möjliga växter. Så på det viset var det och alla trädgårdsmästare ville hit, så också min farfar. Som sagt, jag räknade nån gång och närmare fyrtio odlare blev det. Det var allt från grönsaksodlare till prydnadsväxter och allt möjligt. I nästan trettio år kunde man ta kompostjord från avstjälpningsplatsen där i Mosabacka, så det var ganska länge. Här på våra åkrar finns allt möjligt skrot, mest porslin och små medicinflaskor, patentkorkar till limuflaskor och ölflaskor, silverskedar och bestick fanns här massor av. Jag har till och med hittat en guldring här också, det var jättefint! En av flickorna som var här och rensade här blev helt vettskrämd en gång när hon satt där på knä och rensade och mitt i allt stirrade ett öga på henne – ett porslinsöga. Det är jättesnyggt – det är blått med blodådror och allting – jättesnärtigt! Samma år hittade någon annan ett halvt par glasögon, helt på ett annat ställe men de var säkert från samma typ! Hos Larsson, som var en odlare en bit bort mot Mosabacka, där var det en arbetare som en gång hittade en tobaksask av silver som då var värd, vill jag minnas, ungefär tiotusen mark. Det var hurja-mycket! Larsson sa till arbetaren att om du nu hittade den så är det du som får den – han var en hygglig kundi.

Vi vandrar vidare tillbaka mot Skomakarbölevägen.

9. Lästbacken

Sydost om Brobacka finns en liten park som kallas ”Lestimäki”. Där fanns på 1700-talet en avrättningsplats, det är utvisat på en karta från 1776. En skampåle fanns där också för dem som skulle få spöstraff. Området var då skogbevuxet och låg långt från bebyggelse och kyrkan. De som skulle avrättas fördes till nuvarande korsningen av Lidamalmsvägen och Kyttstigen där de fick vänta på sin (o)tur. Kropparna begravdes vid Ödetsängen, ett sandigt område mitt emot nuvarande Brobacka lågstadieskola. Kriminella fick man inte på den tiden begrava i kyrkans jord. Bostadsområdet Lidamalmens namn får på det här sättet sin naturliga förklaring.

Vi går över Skomakarbölevägen och in på Runstavsvägen. På vår högra sida ser vi gamla frontmannaparceller och Magnus berättar att mycket av det här distriktet överhuvudtaget är just frontmannaparceller som då kom till efter kriget. Det vi ser är alltså områdets gamla bosättningar. På andra sidan Runstavsvägen ser vi då det nya Brobacka som började ta form i slutet på sextiotalet. Själva köpcentrat ser vi lite längre framåt.

10. Brobacka köpcentrum

”Nu kommer vi till de moderna sevärdheterna!” säger Magnus med tryck i rösten. ”Det här är då köpcentrat och på bakändan finns en simhall med en bassäng som är hela tjugo meter lång och med badvatten som är fyrtio grader varm, minst. Och sen finns det två butiker, posten fanns här tidigare men nu är det bara R-kioski. Restaurang Rubiini, en riktig kulturvagga, är kvar och har varit här från början då köpcentrat byggdes. Då i tiderna när man var yngre så var man ju där…nån gång och…åt.”

11. Lepotauko 2

Under några björkar norr om köpcentret ser vi en figur i aluminium och vår guide förklarar: ”Det här är en av få statyer i Brobackaområdet. Den heter Lepotauko 2 och är gjord av Arvo Siikamäki 1973. Den har tidigare stått på ett annat ställe men behövde flyttas och då ville lokalbefolkningen att den skulle stå nånstans just där vid ingången till ett åldringshem men det kunde enligt konstnären inte gå an då statyn symboliserar döden. Så nu är den här.

Vi går vidare norrut tills vi når Kervo å vid Kyrkobyforsen och Magnus lämnar berättandet till sin morbror och tillika gudfar, Gunnar Weckström, som hävdar att han levt sin barndom, ungdom, mandom och ålderdom i Helsinge kyrkoby som ligger på andra sidan ån.

12 och 13. Helsinge kyrkoby och Helsinge kyrka S:t Lars

Exakt hur gammal kyrkobyn är vet man inte egentligen men man vet att den fanns åtminstone 1401 för att då fick den dåvarande kyrkan, som var baserad här, en donation på en skattmark jord av tre herrar. Detta var väldigt mycket mark och med hjälp av inkomsterna därifrån, till exempel från vedförsäljning till Helsingfors, kunde man börja bygga den stenkyrka som står där idag. Kyrkan är Helsingforsregionens äldsta hus och man har kunnat påvisa att den kom till kring år 1450. Kyrkan brann i slutet på 1890-talet men har återuppbyggts igen. Kyrkobyn som naturligt uppkom där vid kungsvägen var en mycket blomstrande by med gästgiverier, hovslagare etc och många gårdar. Numera finns bara en av gårdarna kvar och det är prostgården som arrenderar ut sina marker till olika jordbrukare. Ännu på 1940-talet var det kyrkoherden som innehade rättigheterna men han var klok nog att se till att jordbruket var på arrende. Gunnar har under sin levnadstid upplevt antalet jordbruksgårdar i Helsinge kyrkoby minska från arton till ett. ”Nu finns det annat runtomkring, Jumbo, Bauhaus och allehanda butiker och lagerbyggnader. Det var också på gott och ont att kungsvägen gick igenom byn. Det var ett fördärv varje gång när ryssarna kom hit för då brände de ner byn och därför har vi inte några gamla gårdar kvar. Den äldsta delen av ett hus här är från 1737, annat har förstörts i ofrederna. De äldsta bondgårdarna är från slutet av 1700-talet och på den tiden var alla gårdarna i byns kärna, så att säga, men det blev ju lite trångt så därefter flyttades gårdarna utåt och spreds ut över vida områden. Vad gäller vägarna så har kyrkobyn förutom Kungsvägen och Tavastvägen, som väl var Finlands första landsvägar, begåvats med Tusbyvägen som kom till på 1930-talet och Ringvägen på 1960-talet. De flesta gårdarna har som sagt försvunnit men som tur är har nya bostadsområden kommit till och det behövdes nog verkligen då risken fanns att byn annars skulle förgubbats”.

14. Kvarnen

Vidar Björkroth, född i kvarnstugan 1953 och son till mjölnaren vid tiden, berättar lite om kvarnen.

”I stenfoten till kvarnen finns ett årtal, 1889, och det är då den senaste gången kvarnen byggts om. Det finns dock nämnt om en kvarn här redan år 1586. Kvarnen ägdes gemensamt av gårdarna omkring och var nog en lönsam affär för dem. Man vet att år 1842 ägdes kvarnen av gårdarna Björns, Backas, Klockars, Riddars, Juns, Danis, Hannusas, Rutars och Knappars.  Mjölnaren som arrenderade kvarnen här hade ett hiskeligt jobb för att ensam hålla hela dammen och alla husen i skick och att hålla vägen öppen på vintern. 1919 fick kvarnen en turbin och därefter kom elektriciteten till kyrkobyn. Det var 110 V och var i drift från september till maj. Detta system lades sen ner år 1933 då byn istället fick ström från ett verk i Malm. Sedan 1976 har man anordnat allsångskvällar här vid kvarnen under juni-augusti och det gör man än idag.”

15 och 16. Parken och dammen

Vi går vidare in i parken och ser frisbeegolfkorgar och en samling statyer eller konstverk. Frisbeegolfbanan har 18 hål och är väldigt populär. Dammen vi kommer fram till har varit här så länge nån kan minnas men det kuperade området runtomkring oss har formats av all jord man var tvungen att frakta bort då man byggde Brobackas nya bostadsområde som vi tidigare gick förbi.

17 och 18. Trädplanteringarna vid parken och landskapet vid ån

När vi går mot ån kommer vi till ett område i parken där det finns pilar och många olika andra träd planterade. Magnus berättar att många av träden donerades och planterades när parken blev till och att en arborist nog skulle vara på gott humör härikring. Några av planteringarna har dock inte klarat sig fullt så bra och staden har gjort upp en plan på att ta bort en del av träden för att ge plats åt nya friska förmågor. Detta kommer nog kosta en vacker slant och säkert inte heller ske i ett enda drag. Här finns också en del kolonilotter och de har funnits här en lång tid. Ån har ibland svämmat över och ett tag var det så att det var ordentligt över kanten. ”Det finns otroligt fina bilder då kvarnen står i vatten och allt annat här är vattenfyllt och det orsakade säkert stopp vid bron längre fram”. Berättar Magnus medan vi traskar den sista biten av den utstakade promenaden.

Vi har kommit fram och tillbaka till var vi började promenaden med huvudena fulla av fakta, minnen och anekdoter.